Jag har fått förlängt!

Jag har fått förlängt!

Jag har fått förlängt!

Chefen kom förbi.

Det är klart. Jag är kvar här till minst 080331. Så det lät ju som att det t o m kan bli lite längre. :)

Så gissa om jag är glad. Jag känner mig piggare och lättare.

Så ikväll blir det fira.

Chefen kom förbi nu. Desom bestämmer återkommer inte till honom! Han är smått irriterad på dem. Han har försökt om och om igen att få tag på dem. De sitter i möte på möte på möte.

Men han säger att det är 98,5% säkert att det blir ett ja för mig. Så han har fått mitt mobilnr och sms:ar mig så fort han vet och vill att jag ska vara här på måndag morgon.

Så det känns ju lite bättre.

Men hoppas ändå på definitivt svar. Men nu kan jag inte göra mer. Jag vet att han försöker få tag på dem och han kontaktar mig så fort han vet.

Trots att jag vet att det kommer att ordna sig på något sätt med jobb, är jag ändå nervös.

Får jag inte förlängt har jag att göra ändå. Pyssla samt hålla på med köket. Det finns att göra.

Men som sagt. Trots detta är jag nervös. Och när jag är nervös brukar alltid magen få spel och må dåligt. Som om jag behövde det idag. *suckar*

Som det känns just nu skulle jag hur lätt som helst kunna åka hem och dra täcket över mig. Jag har svårt att se ljust på saker, men framför allt att se glädjen i saker. Jag misstänker att det beror på att mensen närmar sig. Men kul är det inte. Att jag vill gömma mig för världen är inget bra tecken. Men jag vill ha en trevlig fredag och en härlig helg. Frågan är bara hur jag ska lyckas när orken och motivationen inte finns där.

Stackars maken fick trösta mig igår kväll. Jag har känt mig ledsen de två senaste dagarna och jag vet inte riktigt varför. Det kan bero på jobbet, men jag vet inte. Jag har försökt att fundera vad det är som gör mig ledsen, men jag hittar det inte. Men igår grät jag. Jag kände mig så uppgiven och trött. Och det var skönt att känna att jag kunde krypa in i hans famn och bara vara. Få bli tröstad och kramad. Och så får jag dåligt samvete. Maken vet inte vad han ska göra eller säga. Men grejen är den att det vet inte jag heller. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte vad han ska göra. Vad ska man göra då??? Jag var dock väldigt noga med att berätta för honom att hans insats med att alltid finnas för och hos mig, att han tröstar mig, att han älskar mig trots att han vet hur jag är, betyder oerhört mycket för mig.

Jag kanske bara behövde lätta lite på trycket.

Eller så är det nervositet för jobbet.

Eller så är det hormonerna som börjar festa inför mens.

Eller...så är det en kombination av dessa tre och lite fler saker.

Vem vet...*suckar*...vem vet.

Jaha. Då har det gått ytterligare en arbetsvecka. Jag fattar inte var tiden tar vägen. Den rusar fram och jag hinner inget känns det som.

Vi var jättesega idag och kom inte upp förrän 7.20 Illa! Vi måste bli bättre på att gå och lägga oss tidigare! Maken körde mig till jobbet då jag ska på middag ikväll som anordnas av uthyrningsföretaget jag är anställd av. Det kommer nog att bli trevligt. Och eftersom jag ska följa med en arb.kamrat hem var jag tvungen att packa med det jag ska ha på mig ikväll och behöver. Jag har säkert glömt både det ena och det andra om jag känner mig själv rätt.

Kvart över åtta var jag på jobbet iallafall. Nu har vi nyss fredagsfikat. När vi satt där kunde jag inte låta bli att fundera över om det var sista fredagen jag satt här eller om jag kommer att sitta där om en vecka. För besked har fortfarande inte kommit och jag tvivlar på att det kommer idag heller.

Och avtackade tror jag inte heller att vi blir. Jag har bara den känslan. När de andra konsulterna slutat har det avtackats med en lunch och blomstercheckar. Och min arb.kamrat har definitivt sin sista arb.dag idag eftersom hon börjar sitt nya uppdrag den 4/2. Så hon borde väl iallafall bli avtackad tycker jag. Men det verkar inte så. Och med tanke på hur mycket mer jobb vi lärt oss och hjälpt till med under dessa månader tycker jag att hon är värd att få bli avtackad. Och jag med om det här nu är min sista arbetsdag.

Jag önskar att jag såg mer fram emot middagen ikväll samt utgång efteråt. Men jag ser knappt fram emot det. Jag känner att jag mycket hellre hade varit hemma och bara myst. Jag känner mig inte pigg, allert och sällskaplig precis. Vet inte om det är hormonerna som spökar eller vad det är. Men jag ska försöka peppa mig under dagen och se mer positivt på det. Det blir nog bra.

Och som pricken över i'et verkar jag ha fått en ny omgång svamp. *suckar* Jag verkar få det med jämna mellanrum nu och det är inte kul! :(

Usch så gnälligt det här blev då.