Vad ska man göra när man får den här texten till virusprogrammet? :)

Var tvungen att göra en skärmdump på den.

Ändrade min presentationsbild här till svartvit.

Tyckte att även den skulle vara svartvit så att den matchar bloggen.

Har även tagit foto på ett kort jag gjorde klart igår. Ett alla hjärtansdag-kort. Lite annorlunda färger för att vara mig och ett sådant kort. Men kärlek är inte bara röd. Inte i min värld iallafall. 

Samtalet var lite jobbigt idag. Vi pratade om vidare mål med katterna och släppa ut dem samt om hur jag uppfattar mitt självförtroende och min självkänsla.

Tårarna var nära under samtalet, precis som på jobbet. Men det höll.

Jag fick nog lite mer insikt idag om mig själv.

Mitt självförtroende och höga krav på mig själv har flera anledningar.  T ex har jag och mamma aldrig dugt åt farmor. Jag vet inte själv vad hon hellre hade velat ha, men jag som barnbarn har aldrig känt att jag dugit åt henne. Däremot har mina fyra kusiner alltid gillats mer. 

Sen har det alltid varit ganska höga krav på mig från mina lärare. Från flera av dem bara för att min pappa var lärare och de visste vem han var. Att en lärare kan vara så elak och säga att jag ska vara bland de bästa i klassen i allt alltid är inte rimligt eller klokt. Varför skulle jag vara smartare eller bättre p g a min pappas yrkesval? Men så var det.

Mina föräldrar har aldrig haft krav på mig så. Istället har det varit så att när jag kommit hem med resultat eller så har de sagt "så bra" eller dylikt. De visste att jag kunde. Men ofast har jag känt att jag behövde mer bekräftelse än så. Och det kan säkert vara så att de gett mig mer beröm än  vad jag kommer ihåg. Varför jag i så fall inte kunnat ta emot det vet jag inte. Men pappa har t ex alltid varit mycket duktigare på att berätta för mamma hur stolt han är över mig, eller hur mycket han saknar eller älskar mig. Men det är ju jag som behövt höra det. Det är som om det funnits en genomskinlig vägg mellan oss. Jag har försökt att nå honom, men inte lyckars. Det är så jag upplever det iallafall.

Min självkänsla bottnar mycket i att jag blev mobbad i högstadiet för min ända som blev ganska stor när jag hamnade i puberteten.  Jag var inte tjock, inte det minsta. Men en stor, rund, ända fick jag.  Och div smeknamn fick jag. Det gjorde ont att bli retad för något jag inte kunde påverka.

Och sen har jag gått upp i vikt sen jag och maken blev tillsammans. Studenter, pluggar mycket, fel matavanor, ingen motion. Övervikten bara ökade. Och det blev inte bättre när jag flytta hit heller. Bort från de rutiner jag hade. Ställen där jag brukade träna, ut och dansa, m m. Vikten ökade.

Och det ledde till att jag fick svårare och svårare att hitta kläder som fanns i min storlek. Och inte hitta normala kläder kan knäcka  en rejält. Att endast hitta tältliknande kläder. Och vilken kvinna vill klä sig så och kunna behålla känslan av att känna sig kvinnlig, sexig, sensuell? Jag har svårt att tro att någon kan det.

Och trots att jag gått upp i vikt sen i somras, väger jag ändå inte lika mycket nu som jag gjorde som mest, och jag tänker banne mig inte göra det heller.  

Jag har försökt att bättra min min bild av mig själv, och lite har jag förbättrat den, men har fortfarande stora problem. Problem jag inte orkar ha längre. Jag vill kunna ta emot komplimanger och stärkas av dem istället för att misstro.  Det finns idag endast ett fåtal människor som jag inte misstror när de ger mig komplimanger. Jag ska jobba på att se till att antalet ökar. 

Kontentan av samtalet var att jag fick lite papper som jag ska skriva om min självkänsla till nästa vecka. Jag kommer inte ihåg just nu vad det stod.

Efter samtalet åkte jag och hämtade maken och sen körde jag hem oss.

Väl hemma började jag med maten. Fyra laxbitar i en ugnsform, kryddade med allt möjligt. En creme fraiche-burk och lite matlagningsgrädde (7%) runt om laxbitarna med lite kryddor. In i ugnen.

Till det potatis, morötter, squash och purjolök med lite salt och peppar samt ollivolja. Även det in i ugnen. Till det sen blev det babyplommontomater.

Det blev klart godare än vad jag trodde det skulle bli. Maken tyckte det var lyxigt gott. Det gladde mig. Och att jag orkade laga en sådan måltid efter den dagen jag haft imponerade t o m mig. 

Något monterande blir det inte för mig idag. Jag börjar få känningar i magen, så senast någon gång i morgon lär jag ha ont. :(

Och jag vill inte äventyra att det blir fel. Det är onödigt att utmana ödet.  Och ändå kan jag känna mig nöjd idag. Jag orkade ta mig till jobbet. Jag orkade ta mig till samtalet. Jag har orkat köra bil och jag orkade laga middag. Bra jobbat!

Drakar har inte en chans mot mig idag.

Jag är värre än en drake nu.

Jag triggar på ALLT och spyr eld omkring mig.  Humöret dalar och jag känner mig plötsligt gråtfärdig.

Svullen och spänd är jag och vill inget hellre än att gömma mig. Jag vägrar komma fram förrän jag känner mig normal igen (d v s om ett par dagar i bästa fall).

Jag känner inte det minsta för att behöva vara kvar på jobbet en halvtimme till, eller gå på samtal idag. :( Jag vill bara hem. Men vill inte hem heller. Där finns en massa måsten och borden. Jag vill bara vara. Vara smal, vara brunare och bara vara. Någonstans soligt och varmt.

Måtte det bli bättre imorgon, men det tvivlar jag på.

När vi skulle äta lunch idag kom G på att han inte hade lunch med sig och tyckte att vi tre som brukar äta lunch skulle gå ut. Jag hade inga pengar och H ville äta sina fajitas. Då kom G med den briljanta idén att gå och köpa sushi. Plötsligt kändes min lunch som skit. Jag vill inte ha min tråkiga pasta med korv och sås. Jag ville också ha sushi. Men eftersom jag inte hade några pengar, fick det vara.

Det var inte alls kul att se honom sitta och äta sushi och känna doften medan jag satt med mitt. :( Men åt det gjorde jag.

Nu vill jag hem!

Nu är jag hungrig, trots 2 mackor till frukost och en banan.

Banan mättar många andra, men jag tycker den gör mig mer hungrig än vad jag var innan. :(

Det är 35 min till lunch. Jag har ett päron, men tror ändå att jag ska vänta med det. Borde kanske hämta vatten. Har blivit jättedålig på att dricka igen. :( Fyyyyyyyy.

Min handläggare var och hälsade på idag till förmiddagsfikat och hade fikabröd med sig. En vetekaka med div gott på. Men jag avstod. Jag kan inte sätta i mig sådant mer. Så jag satt där med min kopp te (hade ju ätit en banan 5-10 min tidigare). Det var väl karaktär säg. :) Fast nu ångrar jag att jag inte tog en bit. Är ju så jättehungrig.

Jaha. En ny morgon, en ny dag.

Inatt har jag sovit ganska bra, men vaknar nu varje morgon med att vara jättetäppt i näsan. Skit om jag börjar bli förkyld igen. :(

Fick massage igår kväll av maken. Det hjälpte så det ska han nog får göra nästan varje kväll tror jag. 

Maken var segare än kola idag. Han låg och tittade på American History X igår kväll/natt. Så honom hade man behövt ha bogselina på för att få upp honom i samma hastighet som på en själv.

Men 7.15 var jag på jobbet och nu ska jag alldeles strax ta itu med ett ärende vi inte hann igår eftermiddag.

I eftermiddag är det dags för samtal. Det ska bli spännande. Frågan är om det är idag jag kommer att avslöja en ganska avgörande sak för min självkänsla för min psykolog. Men det är en sak jag inte tänker berätta här.  Jag tror att det jag tänker berätta för henne kan spela stor roll i hur jag mår.

Jag har varit duktig. Jag lade fram laxbitar igår. Så idag blir det lax i ugn och till det potatis, morötter och squash i ugn. Idag tvivlar jag på att jag kommer att sätta ihop något skåp. Det kommer jag nog inte att orka. Känner att jag håller på att trilla dit igen med att vara duktig hela tiden. Inte bra.