Varje månad lägger Forever Friends nätsida ut en jättesöt bild med kommande månads kalender. Februaris bild är väldigt söt, om man gillar de björnarna.Ett litet tips för alla tjejer som gillar nallarna. :) Ni killar som gillar nallarna kan också besöka sidan. :)

Vill du se något roligt men samtidigt småfyndigt? Gillar du stå upp-komiker?Passa då på att se Eddie Izzards Circle på SVT 2 nu på torsdag den 1/2 kl. 22.30Han är verkligen en briljant stå upp-komiker som få kan mäta sig med. :)

Idag fick jag ett mail från Shopaholic där de berättade att de hade 70% rabatt. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att gå in och kolla och hittade ett par jättefräcka skor. De hade passat jättebra till mina egensydda kritstrecksrandiga byxor. Jag gillade verkligen dem.297:- för dem från att ha kostat 990:- var bra. Men jag köpte inga. Men någon dag ska jag ha sådana. :)

Till middag idag blev det stekta laxbitar (som man brukar köpa frysta i fyrpack.Till laxen stektes grovt tärnad paprika, squash och purjolök. Vi hade även vitlöksbröd till detta (frysta som man värmer i ugnen).Kryddning på lax blev färskpressad citron droppad över den, lite finmalen vitpeppar, mejram, ngt liknande grillkrydda, finmalen svartpeppar, flingsalt samt paprikapulver.Grönsakerna kryddades med ovanstående kryddor samt lite vitlökskrydda.Det var väldigt gott och annorlunda för att vara vi. Dels lite p g a kryddningen, men även att vi inte hade någon sås, eller något ris/bulgur/couscous eller dyl.Laxen blev väldigt saftig när den fick steka ihop med grönsakerna.Så detta lär vi nog ha fler gånger. :)

Jag har funderat över många saker de närmsta dagarna. Bl a har jag funderat över följande fenomen (det är ett fenomen i min värld iallafall).Om man tänker sig att jag ringer till någon presenterar jag mig när personen lyfter luren. Därefter är det min tur igen att ställa en fråga, t ex fråga hur personen mår, eller hur är det med henne/honom eller en annan fråga. Men eftersom jag tagit kontakt är det min uppgift initialt att hålla konversationen igång. Oftast går det ganska fort och båda parter ställer frågor och svarar och har en vanlig konversation.MSN för mig är som en telefon, men jag skriver istället för pratar verbalt. Jag börjar med att skriva hej. Jag presentrerar mig inte eftersom personen jag skrivit till ser mitt namn och min bild. Men automatiskt anser jag det vara min uppgift att fråga hur det är med personen eller dyl. Jag förväntar mig aldrig att den andre ska behöva ställa frågor till mig. Det var ju jag som tog kontakt med den andre och inte han/hon som kontaktade mig.Men så fungerar det sällan.Många som jag har på min MSN-lista skriver ofta hej till mig, men sen tystnar de. Varför? Innan har jag gjort så att jag skrivit istället och frågat hur det är med dem osv. Men det har jag tröttnat på nu. Ibland kommer vi längre i konversationen men majoriteten slutar konversationen ganska snart eftersom jag inte längre ställer frågorna.Är det jag som har en konstig inställning till hur man konverserar på MSN? Är jag gammalmodig? Eller finns det andra som upplever samma sak som jag, att folk inte vet hur man konverserar på ett normalt sätt?Om det nu var så att de bara ville säga hej, skulle jag tycka att man istället för att bara skriva "hej" iså fall skriver "jag tänkte bara jag skulle stanna till och säga hej". Sen förstår jag inte dem som inte orkar skriva ordentligt. Jag är medveten om att jag säkert kan upplevas som lite petig med språket, men om någon mailar mig eller skriver till mig på MSN, förväntar jag mig att personen kan hålla en viss standard i språket. Jag avskyr verkligen när folk skriver allt de har att säga i ett mail utan en enda punkt, när det kanske skulle behövas uppåt tio stycken punkter. Eller när de inte använder ett frågetecken när det är en fråga. Eller de som inte ens kan formulera en fråga och dessutom inte använder frågetecknet och sen blir irriterade på mig för att jag inte svarar dem. Jag är väl inte tankeläsare heller.Nej, skärpning tycker jag. Skriv ordentligt och uppför er civiliserat. Det är väl inte för mycket att begära? P.s Det kan verka som att jag är väldigt arg idag. Men så är verkligen inte fallet. Däremot är det tankar jag gått och funderat över som jag kände att jag ville få ner i skrift. :)

Jag pratade med min mamma innan idag. Det var trevligt. Vi hann, som alltid, prata om ganska mycket. Bl a om följande ämne som vi kom in på.Jag började berätta om igår, när vi tittade på film. Då ringde telefonen. Inget konstigt med det tyckte jag, pausade filmen och svarade. I luren var en kvinna som ringde från en av de tidningar jag tidigare prenumererat på. Nu hade de ett "fantastiskt erbjudande" som hon kallade det. Man fick tre nummer av tidningen till priset för en. Vänligt och ärligt svarade jag "-tyvärr men jag har inga pengar till det". Istället för att tacka för sig svarade hon lite småskrattande "-pengar har alla. Det här är ju inte dyrt". Jag blev skitförbannad och svarade lugnt med irriterat att hon nog inte skulle utgå från att ALLA har pengar att lägga på tidningar. Väldigt irriterat snäste hon och tackade för sig.Det är inte en tidning jag lär prenumerera på i första hand igen när vi väl får pengar igen. De får skylla sig själva om de anställer ett sådant pucko till att ringa f.d prenumeranter.Men det som verkligen var en nyhet för mig var det mamma berättade för mig när jag berättat ovanstående historia. Jag ska försöka återberätta så gott jag kan:För ca 1 år sen gick hon med i två hjälporganisationer. Varje månad betalar hon en viss summa till båda organisationerna. Det är ingen stor summa varje månad, men ser man till hela året blir det en del och hon tycker det är lagom. I den ena organisationen (vet inte hur det är i den andra) får hon kontinuerligt en tidning som berättar vad organisationen gör med alla pengar de får in, projekt som fortgår och som påbörjas m m. Dessutom ligger det ett tomt inbetalningskort i varje tidning, ifall att man vill ändra storleken på sin månatliga inbetalning eller om man vill skänka en klumpsumma.Inget konstigt med detta, eller hur. Det är istället väldigt bra och smidigt för medlemmarna och en bra idé.Nu kommer det konstiga.Redan efter tre månader efter det att hon gått med i ena organisationen ringde de och frågade om hon ville betala in mer än vad hon nu gjorde - alltså höja månadsinbetalningen.Hon undrade varför och förklarade artigt att hon var nöjd med den summa hon satte in till dem varje månad.Med någon månads mellanrum har sedan denna samt den andra organisationen ringt mamma och bett henne skänka mer pengar till olika projekt de startat. De har inte haft vidare förståelse att mamma redan är nöjd med det hon betala och tyckt att hon gott kunde betala lite till.Jag undrar vad är det för sorts människor som går med på att ringa de här samtalen? Jag personligen skulle aldrig klara av det. Att klampa in i folk liv och eknonomi så som dessa personer gjort är för mig obegripligt och overkligt. Eller det att så dåligt samvete hos folk för att få pengar. Jag skulle skämmas ofantligt mycket.Och varför finns det sådana jobb? Om en tidning kommer ut som berättar om samtliga projekt och det ligger ett inbetalningskort med, varför måste de dessutom ringa? Försöker man få ihop pengar genom att försöka så dåligt samvete i folk? Varför ge sig på de som redan betalar? Betalar de inte tillräckligt enligt organisationen? Ringer de alla medlemmar oavsett hur stor månatlig betalning de betalar in? Dessutom beter sig dessa som ringer som om de trodde att alla som är medlemmar där tjänar så pass bra att de utan problem kan skänka minst några hundralappar varje gång de ringer. När mamma sist försökte förklara att hon inte kunde det frågade de varför och mamma sa att istället för att lägga alla pengar på en organisation valde hon att dela upp summan och ge till flera. Personligen tycker jag detta är ett jättebra sätt. Och ska man då ytterligare skänka pengar till samtliga blir det oerhört dyrt.Men ska hon behöva gå så långt till att förklara varför hon inte kan eller vill ge mer pengar? Vad har de för rätt att ifrågasätta varför hon inte vill ge mer pengar??? De har ingen susning om i vilken ekonomisk situation medlemmarna befinner sig i och de har ingen som helst rätt att snoka i det heller.Jag tror jag räknat varför de ringer sina medlemmar. Eftersom de redan är medlemmar, har de "rätt" att ringa dem och kan inte bli stoppade av t ex Nix.Men jag tror inte att mamma är ensam i det här fallet att bli irriterad och känna sig småkränkt när organisationerna beter sig på det här sättet. De är ju uppenbarligen inte nöjda med de pengar de får in. Men istället för att medlemmarna får känna att de gör något bra, får de istället känna att de inte gör tillräckligt. Är det ett bra sätt att visa sin uppskattning till privatpersonerna? Mamma är nu inte långt ifrån att avsluta sina medlemsskap då hon verkligen avskyr att de ringer hyfsat ofta och beter sig som de gör.Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan gör en bra sak. Och man ska inte underskatta de som skänker lite mindre summor. De är lika mycket värda än de som skänker stora, iallafall i mina ögon.Fortsätter de så här kanske det är risk att många av de som ger mindre summor avslutar sina medlemsskap och då kan det bli en ganska stor förlust för organisationerna.Ni kanske skulle tänka till hur ni behandlar era medlemmar.Att få lite pengar är bättre än att inte få något alls.Eller?

Här och var blossar debatter upp om Björklunds förslag om betyg i skolans tidiga åldrar.Jag, som utbildad lärare, känner mig tudelad.Ett betygssystem av något sätt tror jag kan vara förödande i ämnena. Framför allt ska det inte vara politiker som inte har en aning om hur skolan funkar som ska bestämma systemet. Vi lärare går noga igenom på varje utvecklingssamtal hur det går i varje ämne. Varje termin är det klasskonferens och om någon elev brister i ett ämne där det riskerar att inte klara nationella proven. Då gör lärarna ett åtgärdsprogram där man skriver ner åtgärder för att lyfta eleven i det ämne det gäller.Betyg i rena ämneskunskaper har aldrig varit det jag efterlyst i skolan. Däremot betyg eller omdöme i ordning och uppförande skulle verkligen behövas i dagens skola igen. Ordning och uppförande fanns förr, t ex när mina föräldrar gick i skolan.Det kanske skulle sätta lite press på föräldrarna, som tyvärr inte alls tar det ansvar de borde idag. Nu säger jag inte att detta gäller alla, eller ens majoriteten men det är en ganska stor del av dagens elever som inte har ett hum om hur man uppför sig, både mot kamrater men även mot vuxna.För press på dagens föräldrar från skolans håll finns inte idag. Vi i skolan har inget att säga till om. För få elever får hjälp hemifrån. För många föräldrar struntar i de signaler skolan skickar till hemmet om det ena och det andra. Det ignoreras av en eller annan anledning.I min barnlösa värld skulle mitt/mina barn gå före allt annat. Jag skulle ställa upp så mycket jag bara kunde och jag och maken har alltid pratat om att hjälpa till med ämnena om barnen/barnen behöver hjälp. Barnen är det mest värdefulla som finns. Det är så självklart i min och makens värld. Dock verkar det så att det är för många som tar sina barn för givet och att har inget med skolan att göra även om det är deras barn som behöver hjälp.Dagens barn tror att man kan och att de vuxna ska vara kompisar med dem. Att vara barn och vara vuxen ska mer eller mindre vara samma sak när det gäller rättigheter, men aldrig när det gäller skyldigheter. Många tror tyvärr även att man kan tilltala en vuxen hur som helst. Dagens vuxna vågar inte ställa krav på sina barn. Det är klart att man kan ställa krav, så länge de är rimliga. Jag som lärare har alltid ställt kvar på eleverna, men rimliga som de klarar av. Kraven är också individberoende och mognadsnivåanpassade. Alla elever i en grupp kan inte klara av exakt samma krav och ansvar. Det accepterar man, men att låta eleverna göra som de vill i ett klassrum, att inte ställa krav alls och göra som de vill, funkar inte om någon trodde det.Den egoistiska fasen hos barnen går högre och högre upp i åldrarna idag anser jag. Detta tycker jag är skrämmande. I skolan handlar det tyvärr mycket idag om att vi som är lärare ska uppfostra eleverna i skolan. Detta är inte detsamma som att förbereda dem för livet, vilket många föräldrar verkar tro är samma sak.Det handlar om "mig" och "vad jag vill". Jag skiter i alla andra. Behöver jag hjälp avbryter jag läraren som hjälper någon annan. Jag har inte tid att vänta och jag har heller inte fått lära mig något annat hemifrån, för där funkar det ju. Likadant vet jag som barn att om jag tjatar i skolan så får jag min vilja fram. Det funkar ju också hemma.Att ta hänsyn är något främmande och jobbigt. Vill jag något, gäller det att se till att läraren ser mig. Och gud nåde om han eller hon inte kommer med en gång. Då har jag rätt att störa mina kamrater tills jag får hjälp. Va? Var det fyra andra före mig som ville något? Det skiter väl jag i. Det är inte mitt problem att de behöver något. Jag ser till mitt.Tycker jag något inte faller mig i smaken i skolan kan jag alltid vägra och säga "jag vill inte. Det är tråkigt". Oftast är det för att det är svårt och jag orkar inte utmaningar för att lära mig. Det är jobbigt. Jag vill bara jobba med det jag redan kan. Det spelar ingen roll att läraren ofta gjort olika förslag på hur vi barn skulle kunna jobba med området. För jag tycker som jag tycker och då får läraren hitta på något. Helst att jag slipper göra det och det försöker jag tjata mig till.-----------------------------------------------------------Jag kan tala om att det tyvärr skulle vara ett antal i nästan varje klass som inte skulle få ett godkänt betyg i uppförande idag. Ja, vi lärare har en viss del i att hjälpa till med uppfostran, men det är i huvudsak föräldrarnas ansvar. Det är viktigt att dagens föräldrar och barn förstår att skolan inte är ett uppehållsställe medan föräldrarna är och arbetar, att eleverna inte har mål mot läroplanen som de ska uppnå och struntar de i att arbeta i skolan får de ta igen det hemma.Om föräldrar kunde visa sina barn att skolan är viktig, t o m viktigare än fotbollsträningen eller någon annan sport. När det gäller sport är barnen väl införstådda att ska man bli Ronaldino eller Zlatan, måste man gå in för det och träna på det man har svårt för. Detta gäller även i skolan. Jag som lärare har många gånger vänt utochin på mig själv för att ge eleverna samma motivation om skolarbetet. Men finns inte intresset eller skolbakgrunden i hemmet kan jag oftast lika gärna slå huvudet mot en vägg - hårt!Jag tror att politikerna ska akta sig och verkligen tänka igenom hur det betygssystemet skulle se ut.Men ser det bra ut skulle jag välkomna det, som lärare eller som förälder.Naturligtvis ska eleverna helst lära sig saker med lust och glädje, men allt i skolan är inte kul, precis som i resten av livet. Dock måste man ändå lära sig det, för det är så livet sen också fungerar.Till er engagerade föräldrar som är aktiva i ert/era barns skolgång säger jag BRA! Ni visar era barn att skolan är viktig för resten av livet. Jag tycker att jag är ganska bra insatt i och förstår att det måste vara väldigt jobbigt att vara förälder idag. Det är ingen lätt uppgift och det kräver väldigt mycket av mig. Men detta är saker jag hoppas att alla hade tänkt innan de skaffade barn. Det är nämligen få ursäkter jag godtar till att föräldrar inte ställer upp för sina barn och stöttar dem i skolan.Att införa ordning och reda i skolan som betyg eller dyl handlar inte om att eleverna ska vara rädda för sina lärare. Det handlar om att eleverna ska förstå hur man uppför sig, respekterar sig själv och andra, m m. För med tanke på åt vilket håll barn idag rör sig mot, blir jag mörkrädd för hur Sverige kommer att se ut när jag blir gammal. Jag vet inte ens om jag vill bli gammal då.

Förra veckan ringde en av mina bästa och närmsta vänner till mig och berättade att hennes mamma avlidit. Det var verkligen oväntat. Jag blev så ledsen för hennes skull och kände mig så fruktansvärt hjälplös. Hon var ju i Stockholm och jag i Östergötland.Naturligtvis gick mina egna tankar till min mamma som jag höll på att förlora i en hjärtinfarkt för snart sex år sen.Läkarna hade inte kunnat förklara hur det hade gå till riktigt. Hon hade opererats och det hade gått bra. Ca 2 dagar senare hade hon drabbats av hjärtstillestånd och hamnat i koma, som hon inte vaknade upp ur igen.Jag försökte trösta, lyssna och jag hoppas hon kände att vi finns här för henne. Nu har hon tack o lov en av världens bästa killar som sambo, vilket lugnar mig oerhört. Men jag hoppas hon hör av sig till oss om det är något.Idag pratade jag med en annan vän. Han har träffat lite tjejer men har aldrig hittat riktigt rätt tjej där det sagt klick. Men det hade han gjort förra veckan och nu svävar han på små moln. Jag är jätteglad för hans skull att det känns så bra. Jag hoppas det fortsätter så och att vi får träffa henne snart. :)Tänk, så livet kan förändras för någon, bara så där.